Jag har slutat amma.
Jag trodde inte jag skulle skriva den rubriken än på mååånga månader.
Men jag mår inte bra, jag känner mig usel som inte kan amma min son. Eller vad jag har att erbjuda inte duger åt honom, jag gör det, kanske helt irrationellt, men dock!
Som ni vet så sen jag började ge ersättning så har Jamie ratat bröstet mer och mer, det har bara fungerat på natten. De senaste 10 dagarna har det blivit värre, han vägrar varje gång jag försöker under dagen och på natten så äter han lite, men snuttar mest och jag får ändå bara ge flaskan efteråt annars vaknar han inom en timme igen för att han är hungrig.
Så de senaste två dagarna har jag inte ammat överhuvudtaget och mina bröst är varken spända eller gör ont, känns precis som vanligt, hmm så mycket mjölk har jag liksom.....
Jag tror att detta är enda sättet för mig att komma över den här tröskeln och slippa må dåligt över det mer.
Ena stunden sitter jag och tänker att jag ska intensivpumpa igång mjölken igen och sen se till/tvinga Jamie att äta och till slut kommer det att funka igen. Men orkar jag det? Det kommer betyda att det kommer att tära på mig ännu mer, och vet ni vad jag orkar inte må dåligt över det längre.
Jag är en jävligt bra mamma, om jag får säga det själv. Jag har verkligen gjort ALLT jag har kunnat för att få amningen att fungera och jag helammade Jamie i 3½ månad trots många problem. Jag delammade Jamie i i 1 månad medans jag hela tiden kände ångest över situationen.
Men vet ni vad? Jag har en underbar, snygg och fantastisk son, som är en trygg, fantastiskt glad och helt underbar liten kille. Han mår bra på ersättning! Han går upp bra i vikt, han sover bra och han utvecklas precis som han ska.
Vi lyckas nog ganska bra med att skapa en trygg atmosfär som han kan växa upp i.
Detta kommer i fortsättningen att hända utan amnig.
Jag är superledsen över det just nu, tårarna rinner. MEN det kommer gå över och när det gjort det så kommer jag att må bättre och jag kan sluta nojja över något som jag inte kan påverka längre.
Its the end of an era.......
Bara tanken på att jag ALDRIG kommer amma min son igen får mig att sjunka genom golvet.....jag vill!!
Jag ammade Frank i lite mer än 3 månader. Jag tyckte det var såååå skönt att sluta när jag inte ammat på 2 veckor. Det blev som en befrielse tycker jag. Men det var smidigare att amma när de var så små...
Njae, det var nog inte min bror ;) Han har varken bil eller körkort och vi cyklade. Kul om du hade sett oss!
Mina bröst spände heller inte då jag var tvungen att sluta =(
Jag tycker du gör helt rätt, tror oxå att du kommer må bättre av att slippa kämpa så och som du skrev tidigare, det är nog du som mår sämre av att sluta amma än lilla J. Huvudsaken är att han äter och mår bra... Hoppas du mår bättre över detta snabbare än du tror!!! Bra beslut!
tänk på hur du kämpat och var stolt över att du orkade så länge som du gjorde. :) jamie tar inte skada av att du slutar amma honom. förstår att du mår dåligt av det men det är verkligen en fixering man har i huvudet. jag var likadan, så fort hon skrek stack det till i brösten. kroppen är ju helt otrolig. den tid ni ammade är ju så mycket bättre än ingenting! herregud, jag var stolt över mina 2,5 veckor.
tänk på allt som är positivt! du vet hur mycket han får i sig, han blir mätt på kvällen, sover bättre, pappa kan mata, osv, osv. jag är jätteglad över att peter kan mata. han och alexis har världens bästa relation och hon blir alltid överlycklig när han kommer hem. för oss har det bara varit bra. vill ju att hon ska vara lite mammig men minst lika pappig! :) och bäst av allt, hon mår precis lika bra som om hon hade ammats.
peppbomb till dig!
