Har nu satt igång med maten för idag. Det blir kycklingfilé, hasselbackspotatis och en sås av schalottenlök och champinjoner, så jädra gott!
Sen får vi se om jag får Oliver att se schlagerfestivalen med mig ikväll, tror knappast det.

Imorgon ska vi försöka orka oss upp i tid så att vi kan åka och simma, hade nog varit riktigt skönt för kroppen.
Kom ju aldrig iväg förra helgen då jag inte hade sovit en blund.

Idag har det inte blivit mycket gjort, vi gick bara ut ett tag innan. Sen så har vi lagt in lite saker på tradera som vi ska försöka bli av med och nu lagar vi mat. Inte så spännande kanske.

Vi köpte vårt första paket blöjor idag också, lite spännande. Det känns mer verkligt att det börjar närma sig när man gör såna "vanliga" saker.

Vi måste ta oss ut på IKEA inom en snar framtid också, har liiite saker kvar som ska köpas.

På onsdag bär det av till barnmorskan, sen är det 3 veckor till nästa gång för hon skulle på semester.
Har undrat lite över hur han ligger nu, han har legat med huvudet ner de senaste 4 veckorna, men väldigt högt upp, så han har varit långt ifrån fixerad.
Men det senaste dagarna så har jag känt ett större tryck neråt. Så han kanske har lagt sig lite längre ner.
Han behöver ju inte vara fixerad än på några veckor, men alltid skönt att han lägger sig tillrätta tidigare, då är chansen mindre att han ska vända sig med rumpan neråt.

Ser fram emot att höra hur mitt blodtryck är nu också eftersom det var lite högre sist, man oroar ju sig för havandeskapsförgiftning, det vill vi helst undvika!


Annars blir det mest fantasier över hur allting kommer att bli när bebisen kommer. Hur vårt liv kommer att förändras. Vi kommer alldeles säkert att vara helt slut, men samtidigt otroligt lyckliga. Jag vill bara se honom och lukta på honom. Träffa den lilla personen som har bott i min mage. På ett sätt har man ju redan skapat en relation till varandra, men jag vill se honom! Framförallt vill jag att Oliver ska träffa honom. För just nu känns det som om vår lilla bebis och jag har en relation redan, en liten hemlig relation nästan. Det finns ju inte en chans att Oliver ska känna samma koppling till honom nu som jag gör.
Visst, han känner ju när han sparkar ibland och ser hur hela magen rör sig. Men jag känner honom hela tiden, känner när han är vaken, känner när han sover, känner när han har hicka eller när han bara sträcker sig lite i sömnen. Den känslan kan jag ju omöjligt beskriva för Oliver så att han kan få känna på samma sätt som jag gör.

Nej det ska definitivt bli det bästa, att få se Oliver, mitt barns pappa, hålla i vår son för första gången.
Då lär nog inte tårarna vara långt borta.