2011-02-01 ? 23:27:56

Oändlig kärlek


Alltså jag förstår inte riktigt hur snabbt tiden flyger förbi just nu. Satt och tittade på bilder häromdagen, där lillen var nyfödd och alldeles nykläckt. Vart tog den tiden vägen? Jag älskar att få se min underbara son växa upp och ser fram emot allt vi har framför oss som familj. Men man blir lite mörkrädd när man märker hur mycket man missar om man blinkar. Jag hoppas att jag kan fortsätta att uppskatta varje ögonblick med honom. Varje leende, varje skratt och varje gång han klättrar upp i min famn och gnuggar sin näsa mot min när han är trött. För jag vill inte missa en enda minut.

Idag har alltså Jamie funnits hos oss i 10 månader. Han är en väldigt charmig kille och har verkligen glimten i ögat.
Han har börjat att utforska världen mer och man märker att han vågar bryta banden med oss lite mer. Sorligt på ett sätt men samtidigt så roligt, det är ju det vi är här för. Vi ska uppmuntra och uppfostra honom att bli en trygg liten kille och i framtiden en sympatisk, snäll och kärleksfull man. Det är så roligt att se honom krypa iväg när vi är på öppna förskolan: Han sticker iväg och kikar rundor och sen stannar han, vänder sig om och tittar på mig. Som om han vill ha mitt godkännande eller så vill han helt enkelt bara se att jag finns kvar där för honom. Det kan jag säga att jag alltid kommer att vara, varje gång han tittar över axeln kommer jag vara där för att hejja på honom och stötta honom i alla hans äventyr, även om det inte alltid är fysikt.

Jag inser att det kommer finnas tillfällen där vi kanske inte är det bästa av vänner, för det lär alldeles säkert bli bråk. Men min uppgift är att få honom att veta hur otroligt älskad han är oavsett. Det finns ingenting han kan göra för att vi skulle sluta älska honom och vi kommer alltid att ha hans bästa i åtanke. Jag hoppas att när den dagen kommer då han bestämmer sig för att pröva sina egna vingar, att vi kommer att fortsätta att ha ett starkt band till varandra. Enligt vissa har inte en son ett lika bra band med sin mamma som en dotter skulle ha haft. Men jag tror inte ett dugg på det. Jag tror att bandet blir precis så starkt som du vill att det ska vara. Jag hoppas att han kommer känna att han kan ringa mig när som och att han gärna vill ringa mig bara för att höra hur det är eller för att berätta goda nyheter. Men framför allt så hoppas jag att den dagen han själv får egna barn så ska han fortsätta denna kedja av oerhörd kärlek och lära sitt barn samma värderingar som vi förhoppningsvis lyckas lära honom.

Blir oerhört känslosam när jag tänker på framtiden, inget dåligt, inte alls. Jag bara tänker på att vi har lyckats skapa denna alldeles perfekta lilla kille. Nu har vi möjligheten att lära honom allt vi kan och samtidigt få honom att känna sig otroligt älskad. Vilket ansvar vi har, och jag kan säga er, vi tar det ansvaret på största allvar!




Kommentarer
Sandra

Fint skrivet=) Enligt psykologin är det väl så att pojkar tyr sig mer till sina mammor och flickor till sina pappor, åtminstone i 4-5 årsåldern. Efter det vet jag inte men som du säger det beror på hur man är som förälder och har inget med kön att göra, så tror jag i alla fall=)

2011-02-02 @ 10:07:38
URL: http://sandrasj.blogg.se/
Sanne - Mamma till Lykke

Mm, nej vad tråkigt.. Önskar att jag hade det men :(

2011-02-02 @ 17:40:15
URL: http://lykkeochjag.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: